Kärlek...

För mej så är kärlek nått vackert, som man är rädd om, man vårdar den ömt, tar hand om den och framför allt så måste den ju ha näring för att överleva! Tar man sönder den hela tiden så går den till slut inte att laga, det finns inget kvar att lappa ihop den med. Jag är nog bra knäpp som vill ha ett förhållande där kärlek och omtanke syns även om man varit ihop ett tag och att den inte glöms bort. Jag bara vägrar att låta ett förhållande bli slentrian, det räcker att
jobbet blir det ju. Man får inte glömma bort, det får inte bli en vana för då försvinner allt det fina som ger orken att kämpa och viljan att gå vidare. Visst kan man glömma saker i vardagens slit men genom tankar, ord och handling så kommer man hur långt som helst.

Samtidigt blir jag nog aldrig bli klok på det här med kärlek! Man träffar nån och så småningom växer det fram en massa känslor, och när man tror att man kommit till himlen så är det nått som genast ser till att man ramlar ner.

Man gör ett nytt försök för kärleken finns ju där. Det går ett tag och sen händer nått igen, nått som sårar oehört mycket men återigen reparerar man, lagar och gör ytterligare försök, för kärleken finns ju där och så tror man igen på den äkta trogna kärleken, men nån gång tar den slut om man inte sköter om den!